På bilden ser ni magen då jag gick in i vecka 39. Det var alltså förra onsdagen.
Nu är jag inne i vecka 40 (39+2). Då 40 fulla veckor är gjorda, är det tänkt att lillgrodan ska titta fram: 20:e juni 2007 !
Jag tror stenhårt på att det blir en liten gosse. Men OJ, vad spännande det ska bli att få se vem det verkligen är som har bott i min mage heeeela tiden!
Tänk när bäbisen ligger på min mage efter en häftigt ansträngande resa genom min kropp, och skriker efter stimulering och mammas tisse!! Det är det häftigaste en människa kan uppleva! Det är något så otroligt....ofattbart och....UNDERBART att det går inte med ord beskriva! Så plötsligt har man en liten bäbis....ens eget barn, som man har ansvar över för resten av livet! Ens eget barn ÄR livet!
Graviditeten har varit toklätt den här gången... no problemas! (iallafall om man gämför graviditeten med Kelly...)
Den här gången har jag inte spytt nåt, inte mått dåligt för speciella lukter eller smaker, inte haft lika mycket foglossning, inte gått upp lika mycket i vikt, inte känt av graviditeten egentligen, annat än att jag har varit hemskt trött! Men jag tror det kan bero på att jag har en 1-åring att springa efter - och du vet ju hur smidig man kan va då man är gravid ;-) NOT !!
Däremot har jag stött på en del komplikationer under graviditeten...
Jag ramlade i trappen i vinter, då det var ishalka. Slog ryggen och höften. Fötterna bara slog undan - och guuuud så ont det gjorde! Det var i vecka 12 ungefär.... och jag blev ssåååå rädd att nåt skulle ha hänt me lillgrodan....
Sen så ramla jag av min kära lilla ponny, Haflinger-stoet Flingan, i vecka 15, 2 dagar före julafton. Hon hade fått för sig att bli rädd för sin egen spegelbild inne i ridhuset, och skenade varje gång vi passarede. Sista gången blev hon tokrädd, och bocka/skena/sparka bakut så jag ramla tillslut av - landade på min högra axel precis framför Flingan. Som tur var tvärstannade hon direkt. Jag började må illa å få feber efter denna händelse, så mamma och pappa körde mej till akuten. Där fick jag vänta i evigheter, men tillslut röntgade dom mej och såg att inget va brutet, men förmodligen hade muskelfästena var trasiga.
Sen så...
Den 11:e mars (gravid i vecka 26, snart 27) började jag må illa på kvällen, fick diarre, spydde och jävulskt magont. Jag var vaken hela natten, trodde först det var för-värkar, men det stämde som inte. Jag fick ondare och ondare i magen. Jag tänkte: Nu är det kört för lillbäbis!
På måndag åkta jag in på sjukan i Norsjö, men dom sa jag hade magsjuka och blev hemskickad igen. På eftermiddagen ringde jag ambulansen och sa att nåt va galet, jag måste till akuten! Micke körde efter och stannade med mej där över natten.
På tisdagen hade jag så ont så jag ville ha lustgas ---GE MEJ !!!!!! Då sa läkaren: Ja, men vi provar att ta bort blindtarmen och se om det är den. (Dom trodde jag först fått sorkfeber, eller att jag hade vanlig magsjuka - Gravida får sådär ont i magen då de har magsjuka! sa dom! ) jag sa hela tiden att det måste va blindtarmen...
Opererade bort blindtarmen tisdag 13:e mars. Den var flera gånger större än den ska va, och svart och fylld med slem. Den var på vippen att spricka, så läkarn sa att det handlade om sekunder! Vilken tur att jag stod på mej då! :-) Dagens sjukvård..... jag säger inget mer!
Annars har jag haft en underbar graviditet! ;-)
Tiden har gått så himla fort åxå! Det är helt otroligt vad tiden bara flyger iväg!
Jag minns då vi skulle sluta amma Kelly för att få tillbaka mensen/ägglossningen. Den kom igen direkt - vi blev gravida på första försöket.
Den 17/10 plussade vi!
Den 28:e november berättade vi för släkt och vänner att vi var gravida. Då var vi på BB och hälsade på Kellys kusin Angelica, som föddes 27:e november. Firade sen på Tatung: åt Black & White och såg nya James Bond- filmen! Gud vilken lycka!
Den 8:e januari var vi ultraljud i Skellefteå. Vilken känsla att se lill-bäbis sprätta omkring därinne! Äntligen kändes det verkligt! En liten bäbis !! I MIN MAGE !!!! Kim, Cindy och Kelly följde åxå me...
Och nu är vi här.... rikgtigt i slutet av graviditeten!! Helt otroligt ! Det känns faktiskt lite overkligt att man ska dit igen å föda....och få en till liten knodd att ta hand om. Det är nog lika spännande denna gång som förra gången, måste jag säga. Fast nu "vet" jag ju som lite om hur det kommer att bli efterråt, och hur en förlossning känns och så... Men annars är det lika fantastiskt!
Helt fantastiskt! :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar