En ledsam hemkomst...

Kom "hem" till Umeå med flyget fredag-förmiddag.
Hela vägen från lägenheten i stockholm, genom tunnelbanan till arlanda och sedan hela flygresan till Umeå kändes det bara SÅ TUNGT! Jag grät väl ungefär hela tiden, och kunde inte hejda mej.
SNART skulle jag få träffa min familj igen, och det kändes ju så nära men samtidigt så långt bort! Först nu orkade jag tänka på dem, längta efter dem och släppa ut mina känslor.
Det hade inte gått om jag gjort det tidigare....

När jag kom till vänthallen kunde jag knappt se något för mina vattenfyllda ögon, men så såg jag dem. Sprang fram och gav dem världens längsta kraaaaam! Oj så skönt att va hemma!
Kelly fråga om jag grina för att jag hade åkt flygplan.
Neej, gumman, jag grinar för att jag har saknat er och för att jag älskar er!

Vi körde hemmåt till Norsjö och mitt liv kändes underbart :-)

Väl hemma såg jag att våran tik, Bambi, inte var så värst pigg.
Hon var trött och hängig, orkade inte dricka eller äta.
Micke sa att hon blivit slö dagen före, men hon har inte gnällt eller nåt sånt...
Jag trodde direkt att det var någon infektion, så vi bestämde att vi skulle till veterinären nästa dag.
En av valparna (Nimby) lämnade oss dessutom igår. Det var så ledsamt. Skitobbigt. usch.
Varför utsätter vi oss för det här ??

Igår, lördag, vaknade vi upp och jag pluggade lite inför slutprovet nästa fredag.
Hela dagen var Bambi trött och hängig, men tillslut sa jag; Nu måste vi ringa veteriären och se om han kommit dit!
17:30 skulle han komma till stationen, så vi åkte iväg så vi skulle vara där i tid.
Kelly var hos sin mormor och morfar, och såhär efterråt ångrar jag att vi tog med oss Kevin och Elvin dit.....

Veterinären konstaterade att Bambi var rejält sjuk.
Han fick klämma och känna på henne hur mycket och hårt han ville, utan att hon gnällde till, vilket han tyckte var konstigt, med tanke på skadorna hon hade.
Mjälten var förstorad, Levern fungerade inte, hon hade inga röda blodkroppar nästan, ingen syresättning; svårt att andas, blod i urinen osv...
Hon var riktigt sjuk.
Bambi var alltid sån. Härdade ut det mesta utan att säga ifrån, lydde minsta lilla kommando, följde oss vart än vi for och vad vi gjorde, tog hand om valpar och hade kontroll på Quattro och Pepsi hela tiden. Hon skvallrade när dom, och speciellt när våra barn, närmade sig vägen, genom att springa in till oss och skälla. Hon var helt fantastisk. Och inte ens nu ville hon "Klaga" och visa att hon hade ont.... stackarn...
Hon bara tittade på oss och hoppades att hon skulle få följa oss resten av livet...Det var hennes uppgift. Sån var hon. Hon gjorde vad som helst för oss...

Utan blodtransfusion, operationer, blodprover, dropp med mera, så trodde han inte att hon skulle överleva helgen. Det kändes så dumt att hon gjorde allt för oss, men då det gällde så kunde vi inte göra allt för henne,....

Att se sin egen hund lida på det här viset var inte något man önskar någon.
Vi kom dit i tron att hon skulle få nån slags medicin och sen skulle hon bli pigg igen, men så var hon så sjuk att hon var tvungen att flytta till himlen. Det gick så snabbt.
Den sista sprutan var oundvikligt i hennes tillstånd, men den kändes så hemsk.

Jag orkar inte skriva mer.