Här kommer den:
Till min älskade mamma
Det var inte länge sen jag låg där alldeles nyfödd på din mage och skrek. Det var inte längesen du var tvungen att klä på mej när det var kallt, trä in mina små händer i vantarna och bädda ner mig i min nya vagn när vi skulle ut. Det var inte längesen du bar mej i din bärsele. Det var inte längesen du tog min hand då vi skulle gå över gatan, eller tog på mej cykelhjälmen då jag skulle lära mig cykla. Ibland på kvällarna fick du fläta mitt tjorviga hår som jag vägrade att duscha och du brukade hitta på dom mest fantastiska sagorna som bara du kan. Du har alltid gjort ditt bästa med att uppfostra mej och mina syskon, med hela ditt hjärta och hela dit engagemang. Skrubbsåren har du plåstrat om och du har tagit hand om mej när jag varit sjuk. Du har kramat mej när jag varit ledsen och du har skällt ut de som mobbat mej. Du har räknat sekunderna mellan åskan och blixten och lovat att det är på väg bort. Du har sytt kläder åt mej och lagt fram kläder åt mej för nästa dag (nåja, nånstans där mellan 6:an och 7:an borde du ha slutat…). Du har oroat dej och du har varit arg på mej. Mest minns jag nog att du har varit tålmodig och glad och häftig. Cool. Helt fantastisk. Och lycklig. Du har pysslat med mej, lärt mig måla och lärt mig skriva. Du har ordnat kalas åt mej varje år och jag var stolt över dem varenda gång. Du lät mig bjuda hela klassen för jag ville inte att någon skulle bli mobbad, trots att det kostade en förmögenhet. Du har bakat och lagat mat. Du har fixat frukost och tvättat mina kläder. Du har bäddat min säng och dammsugit mitt rum. Du har byggt ett Barbiehus åt mej. Det spelar ingen roll ändå jag var 5 år eller då jag var 20 år, du har alltid varit min trygghet och min förebild (förutom cigaretterna!). Du har skyddat mej och beskyddat mej. Funnits där för mej. Du har alltid vetat bäst men ändå gett utrymme för att tänka själv. Du har gett mej drömmar och mål med livet. Du sa alltid att jag skulle träffa en ”prins” som var snygg, snäll och rik. Och du övertygade mej om att DÅ skulle jag minnsan vilja ha barn, vilket jag inte ville vid den ringa åldern. Jag trodde inte på dej, men du hade rätt. Du har lärt mej att ha hundra bollar i luften och att tycka om det jag gör. Det var inte längesen du beskrev att det kändes som att du ”tappade armen” när jag flyttade ut för första gången i mitt liv. Du hjälpte mej tapetsera och inreda med stor entusiasm och din positiva attityd. Det var inte länge sen du såg ”Golfen” köra iväg från uppfarten och du trodde den blivit stulen, men det var bara jag som ville överraska att jag tagit körkortet. Det var inte längesen du tog hand om mej efter min första fylla (och lär inte vara den sista…haha….). Det var inte längesen vi satt i soffan i tv-rummet på Ol-Persas och fantiserade om hur våra liv skulle bli vid just den här tidpunkten. Allt vi skulle gå igenom, alla drömmar, alla mål, alla pengar vi skulle vinna (haha), alla resor vi ville göra, alla utbildningar vi skulle gå och vilka jobb vi skulle ta. Du har gett mej en nyfikenhet på livet. En känsla som säger ”Lev livet” och njut av det. Du har skyddat mej från allt ont, varit min mamma, min livvakt, min konsult, min goda fe, min bästa vän, den som alltid lyssnar, den som alltid funnits där. Du har varit där för mej när flickor inte kan leka tre, snorungar som knuffas i rutschkanan, getingstick på sommaren, vatten i öronen, önskningar som inte går i uppfyllelse, blåmärken, besvikelser och brustna hjärtan. Nu får min fot inte längre plats i din handflata och tiden är inte längre som förut. Men trots att den där lilla knubbisen som skrek på din mage inte längre är liten så kommer du aldrig att sluta oroa dej för att det ska hända något ont med mej. Du har varit min mamma, och jag hoppas jag blir lika bra som du. Du har varit orolig då jag varit iväg på klassresor och festivaler och äventyr, och du har inte fått svar på dina oroliga frågor och flera av dem har du aldrig vågat ställa. Vi har skrikit åt varann, slängt i dörrar och bråkat. ”Du fattar ingenting” och ”sluta bry dej” var en del av livet. Sen sitter man på var sitt rum och gråter, när man egentligen vill få allt osagt för man vill inte såra, och säga att ”jag förstår visst” och ”jag bryr mig visst”. Men du, du kommer alltid att vara min älskade mamma och jag kommer alltid att älska dej. Vars jag än är, hur jag än blir, vad jag än gör. För du har hållit min lilla hand vid övergångsställena. Du har plåstrat om mina skrubbsår och flätat mitt hår. Du har tröstat mej och hittat på olika röster till alla mina gosedjur och bevarat alla mina hemligheter. Det enda jag vill är att du blir lycklig i resten av ditt liv för det har du förtjänat. Men akta dej för cigaretterna. För eld, och för djupa vatten. Och för att tappa hoppet och drömmarna. Och lova att du alltid alltid kommer att finnas där för mej hur framtiden än må se ut. Jag älskar dig mest i hela världen.
Puss puss Belinda
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar