En ny stjärna på jorden

Så kom han äntligen; lill-grabben min! *nöjd*

Det här är första gånen jag kan säga att jag är RIKTIGT nöjd med både graviditeten, förlossningen och "efter-arbetet" ! Det känns så jäkla skönt att ALLT gick bra, och jag känner mej hur nöjd som helst ;-)
Den här gången var det en piece of cake.

Kan dra min berättelse lite snabbt...(???)

Ultraljud 11:00, som visade en liten kille i min mage, ca 3,3 kg (uppskattningsvis).
Läkaren som jag hade, sa att vi skulle ses igen på en vecka, för att då kolla ännu ett ultraljud.
Jag kände bara: STOPP! Jag vill inte vänta längre.... BÖrjade få lite smått panik över att jag ändå skulle måsta gå hela tiden ut, och att jag då skulle måsta föda ett stort barn; och därmed bli "besviken" över förlossningen.
Så, efter många om och men, gick hon med på att sätta igång mej, vilket jag är VÄLDIGT GLAD ÖVER !!!!

FIck lite lunch i magen, och sen fick vi ett förlossningsrum, och ett BB-rum. HOn trodde att det skulle dra igång torsdag-morron, men tji fick hon.

Dom började med att spräcka hinnorna kvart i ett.
MIn kropp förstod direkt vad som skulle ske, och jag började nästan direkt att få små-värkar, rätt så regelbundet.

Fick lite mer värkar klockan 15, ungefär, så då satte dom in EPA, som planerat.
Ryggbedövningen tog bra.
Kanske lite för bra ??
KÄnde inget från tårna ändå upp till tuttarna. hahaha Läskig känsla. Och det var bara prov-dosen, så jag fick inget mer på länge.
Värkarna avtog iochmed EPA;n, så då fick jag värkstimulerande dropp.

Fick tillbaka värkarna, hyfsat regelbundet.
Sen upptäckte barnmorskan att lillkillen flyttat på sig; alltså FRÅN bäckenet och lade sig på sniskan. Det blev tal om snitt, och det ganska omgående för att jag hade så mycket värkar.
Jag gick på toa och pinka, sen gick jag runt en stund på rummet och "vaggade" bäckenet.
Doktor Schliker kom och kände på mej 17:00, och då (som tur var) hade grabbhalvan "flyttat ner" igen.
Det var bara att forsätta som planerat.
Dr Schliker sa till Micke utanför rummet: Ni har garanterat en bäbis innan tolv inatt, för hon var öppen 5 cm.

Klockan 18:30 bad jag om lustgas för att vara på den säkra sidan, eftersom värkarna börjat öka litegrann och jag kände att jag inte kunde bara "andas" igenom dem.
Fick lustgas.
Hux flux 18:45 känner jag hur det pressar på neråt!
Det var lite som om han sparkat ifrån innifrån och bara skulle flyga ut!
Jag skrek åt Micke: Ring på barnmorskan!
Dom kom in, och då fick jag min 2:a krystvärk och huvudet kom ut.
Dom tog på sig "skyddskläderna" medans jag "flåsade" mellan värk 2 och 3.
NÄr jag sen fick värk nummer 3 höll jag andan och krysta i bara några sekunder så var han ute! Krystvärkarna varade alltså TOTALT i 6 minuter, och det gick hur bra som helst!
Oj vad nöjd jag var efterråt! Jag fick som en liten shock när dom lade gossen på min mage, och jag sa: REDAN UTE ????? Jag fattade nada,,,,, (men blev hyfsat glad att det var över). *vikken lättnad!*

Sen tyckte jag det värsta var kvar; att sys.
Dr Schliker kollade om bristningar och gissa vad han fann ?! NOLL - NADA !!!!
Tjohoooo vad glad jag blev! Första gången jag slapp sy!!

Så, det här är det bästa jag gjort! Min bästa förlossning hittills!
Han föddes i vecka 37+4 dagar, och var helt välmående och välskapt!

Elvin vägde 3730 gram (jämför med det uppskattade ultraljudet 3300), och var 50 cm lång. En liiiiten kille, om jag får jämföra med mina förra ;-)

NÄr jag efter förlossningen skulle gå på toa, upptäckte dom att jag tappade för mycket blod (1 liter) och jag blev alldeles svimfärdig och fick megaont i huvudet. Jag tänkte direkt; Nu dör jag, precis som jag drömde när jag var i Piteå förra helgen. Jag kände mej helt...utslagen, och min energi bara rann iväg!
DOm trodde det berodde på ryggbedövningen, och då går det inte över förrän på några dagar.
Innan nästa morron var jag bättre, så, jag fick nog en ny chans ;-)

Jag är glad att jag "stod på mej" om igångsättning.... Hade jag väntat en vecka till hade han minst sagt vägt 4 kg, och det hela kunde ha kännts mycket "värre".
Det här är som egentligen första gången jag kan "njuta" av att ha fött, tack vare att jag "var med" hela tiden, och att det var rätt så kontrollerat hela vägen. Dessutom att slippa bli sydd och nedsövd efterråt gör ju sitt.

Men men.... Nu har iallafall förlossningsrädslan gått över, som jag fick vid Kevins förlossning. Det känns inte längre som att det behöver kännas förjävligt (om jag får säga så) att föda, utan att det också kan kännas helt underbart!
Jag kan egentligen inte med ord beskriva hur bra det känns - Men som vi vet: Tredje gången gillt !
*
Idag kom min mamma, Kim, Sebbe, Alex, Cindy, Lina, ANgelica och Kasper och hälsade på. 6 små-kusiner under 2,5 år på samma plats. hahaha vikka bus-barn!
Micke åkte hem ikväll för att ta hand om Kelly och Kevin (som för övrigt inte ville sluta pussa å krama på sin nya lillebror), så nu ligger jag å Elvin kvar på rummet. Tänkte stanna till söndag, så hinner vi mysa ensamma några dagar ;-)

Elvin har egentligen bara sovit sedan han föddes igårkväll, inte ätit ett jota. Det kan vara tungt att komma till jorden som en ny stjärna minsann. Det tar på krafterna ;-)
Ikväll har han dock ätit 20 ml och mår som en prins.
Dessutom verkar han vara en glad liten kille; inte gråtit än så länge (jag VET; DET KOMMER!)och är rätt så nöjd med livet!

Ja, vilken resa alltså.
Tänk vad mycket fantastisk man får vara med om.
Jag var så rädd ett tag att jag faktiskt skulle dö, precis som i min dröm för några inlägg sedan, men som tur är får jag "Låna" mitt liv ett tag till ;-)
Man får inte glömma bort att njuta av livet, varje dag, varje sekund!
Man vet ju aldrig hur länge man får låna LIVET.....