I veckan har det inte blivit mycket sovande kan jag lova!
Kelly och Kevin har varit helt...galna (?) senaste veckan.
Kevin ska väl förmodligen berikas med ännu fler tänder, så därför har han haft feber i 3-4 dagar, och VERKLIGEN INTE kunnat sova!
Dom sover i samma rum i vanliga fall, men nu har vi måsta ha han i våran säng, för han vaknar ca 2 ggr/timme och grinar och gnäller....*stackarn*
Kelly blir förståss orolig när "brorsan" inte sover hos henne, så hon har lärt sig att klättra över spjälsängen precis när hon vill. Ibland har det gått bättre än andra gånger... hhmm..
Så nu har vi plockat bort ena spjälsängs-gaveln, så fick hon en egen "vuxen-säng". Och inte blev det direkt bättre.... Nu kan hon komma 3 på natten eller 6 på morron in till vårat rum. Där Kevin försöker sova. Ja, ni anar ju; ingen i familjen får direkt någon sömn ! *jäsp*
Jag har haft kraftiga sammandragningar hela helgen dessutom.
Micke ha måstat jobba med lastbilarna i helgen åt min pappa, åsså sen åt sin pappa på Träfixarna, vilket har gjort att jag varit ensam med två barn som vill ha maximalt med uppmärksamhet HELA TIDEN, och helst för sig själv! Inte lätt....
Jag blir tvungen att bära/hålla i bägge två, jag får förvärkar, går ifrån barnen, barnen tjörmar och vill bli ihållna, och jag blir...LESS!..och får ännu mer förvärkar.
Jag förstår ju också hur dom har det.
Blir lämnade på dagis hux flux. En förälder lämnar, och en hämtar.
Ingen av barnen får "var sin" förälder att få uppmärksamhet av; utan det är en ständig kamp om den.
Jag mår fruktansvärt dåligt att det blir så lite tid med barnen.
Det syns och märks så väl att dom behöver det, bägge två.
När vi väl sitter ner och kramas med dom, är dom som två änglar; sitter bara och myser!
Sen så blir det bara värre när Kevin har ont och gnäller också - Kelly vill ju bli "ompysslad" lika mycket som brorsan förståss...
Ja, inte är det lätt.
Jag längtar ihjäl mej tills lillknodden är ute, och jag kan röra mej obehindrat och fritt vart jag vill, hur jag vill, när jag vill! Ni anar inte!
Man blir riktigt besviken och lessen på sig själv när man inte ens kan lyfta sitt eget barn utan att få ont nånstans, eller utan att såra den andra. USCH!
Imorron ska jag ju få träffa "mini-brorsan" i magen.
Det är ultraljud i Skellefteå, så jag tvär-kör dit bara över "mötet", sen hem och jobba igen! Men det är det värt...
Vi ska väl också diskutera hur det blir med igångsättning och allt det där... Så det blir spännande.
Nä, nu är lunchen slut, dags att göra nåt vettigt ;-)
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar