Rökelser i sovrummet

Tiden flyger iväg.
Elvin är snart 2 veckor gammal (på onsdagkväll).
Man märker tiden i barnens ålder.
Alltså, Kelly har nyss fyllt 2,5 år och då är det lätt att se vad som hänt på 2,5 år. Det man själv inte fattar, är att man själv blir äldre också.
Alltså; jag är 2,5 år äldre sen jag fick Kelly, men jag känner mej fortfarande som DÅ. Snacka om 30-års kris jag kommer att få om 3,5 år...hahahaha (jag har nog redan smyg-fått den...).

Elvins RS-virus ligger kvar och irriterar hans näsa och hals. Nog har det ändå blivit lite bättre sen sist jag skrev, så det känns ju bra. Det är iallafall på väg åt rätt håll.
Däremot har Kelly och Kevin blivit jätteförkylda och har börjat hosta till och med. Kevin hostade hela förra natten, så han sov jättedåligt.
Det resulterade i att vi fick sovmorron....för Kevinplutten sov till 10:30 ungefär. Så länge har han ALDRIG sovit i hela sitt liv. Så, förmodligen behövdes det för lilleman.

Idag var det ju farsdag. Eller är väl fortfarande. ;-)
Min farmor hade ordnat så bra för dagen: Hon bokade bord på Thai-restaurangen åt hela "familjen", vilket innebär bord för 16 vuxna och 7 barn. hahaha Snacka om att restaurangen blev full !! hahahaha
Det var trevligt som tusan!
Sen for vi till Kimmen och pratade av oss lite, och sen bar det av hem.
Jag gav ett kort till min pappa, där det stod:
Idag är det farsdag, så jag tänkte gratta familjens överhuvud (vänd), men det gjorde jag ju redan på morsdag! haha

Imorron måste jag på jobbet igen. Dags för nya fakturor, bokföring och räkningar.
Känns jobbigt att fara dit. Jag vill vara ledig. SLäppa allt. Och bara vara med lillkillen.
Men det måste ju göras.
Det blir mindre roligt efter nästa vecka. Då börjar vi om att jobba bäggetvå.
Kelly coh Kevin börjar på dagis igen, och Elvin följer med mej på jobbet.
Dessutom har jag ju tänkt gå till Norsjö med alla 3, varje tisdag, onsdag och torsdag. Det blir bilen måndag och fredag.
Ska bli ....hm...intressant...att se hur det funkar i verkliga livet.
Tur att jag är tjurig, men jag vet inte om det hjälper. Vi får väl se. Jag ska då försöka. Man kan ju inte mer än misslyckas. Fast jag tycker nog hellre att om jag INTE försöker så är DET ett misslyckande.
Jag ska göra mitt bästa.

På tal om ingenting, så måste jag berätta att vi verkligen har ett spöke i sovrummet. Den blir mer och mer "aktiv", om man säger så.
Jag har ju berättat om knackningarna i tidigare inlägg.
Igårkväll och natt kände jag av "den" igen. Denna gång under täcket. (nej, det var inte Micke) haha
Jag låg under täcket i go´värmen. På 1 sekund blev det svinkallt under täcket och jag började skackra tänder. Håret reste sig på hela kroppen och jag fattade ingenting. Sen bara några sekunder senare, kanske 10-15 sekunder, försvann det, och jag var "normal" igen.
Aja, tänkte jag, inbillning eller så håller jag på att bli sjuk.
Somnade.
Mitt i natten vaknade jag igen, av att jag blev iskall och att håret reste sig på hela kroppen, ni vet när nackhåret rester sig och allt hår på armarna och man känner att man inte är ensam. Det blev SVINKALLT under täcket och jag kröp ihop som en boll för att värma mej, men det var lika iskallt och tänderna började skackra. Jag blev hyfsat rädd andra gången. Började inse att vi kanske eventuellt förmodligen förhoppningsvis inte, har ett spöke på besök.
Men nu börjar "han" bli lite för närgången tycker jag. Jag säger att det är en han, för inte har han då "Hoppat på" Micke, nää...han svettades hela natten och låg dessutom utan täcke för att vi hade så varmt hemma. Så, en manlig ande som söker kärlek. Och jag som inte kände mej så "attraktiv" såhär kort efter förlossningen. Men det är ju klart, han har ju säkert varit död ett tag; då tar man väl vad som helst ?? ;-) ha ha ha

Nä, snart får man köpa rökelser för att tvinga ut spöket ur sovrummet...våra egna "rökelser" verkar då inte funka ;-)

Go natt!