Förlossningsakuten

Varenda gång jag slår på teven, bläddrar jag till TV4 Fakta, ihopp om att jag får se Förlossningsakuten.
Nästan alltid går programmet precis då.

Jag tycker att det är så jäkla intressant att se ANDRA föda.
Man minns tillbaka hur man själv kände och hade det.
Jag kan inte mer än säga att denna gång är jag SKRÄCKSLAGEN!
Kanske inte det bästa att se Förlossningsakuten på teve då, men va fanken.... Jag vill ändå förbereda mej mentalt, på nå sätt.

Här om natten drömde jag att det var dax att föda.
Kanske ska tillägga att mina första riktiga förvärkar har passerat, inte helt obemärkt. Jag trodde rent allvarligt att bäbisen ville ut.
Täta värkar, och LÅNGA värkar. Svettades och frös. Fick diareé (vilket man får då det börjar bli dax..). Micke fråga hela tiden hur det gick, och om han skulle ringa 112. Jag "flåsade" (som man ska) och kunde absolut inte svara.
Detta var sent i måndagskväll.
Som tur var avtog förvärkarna efter en timme ungefär, och det blev cool-lugnt igen.

Jag är i vecka 23 nu, alltså 22+4. På lördag påbörjar jag vecka 24 (23 fulla veckor).
Än är det LÄNGE kvar innan bäbisen FÅR komma ut!
Jag vill inte vara med om vad syrran fick gå igenom...värkar och startad förlossning redan i vecka 27 (eller nåt sånt). Att måsta ligga på sjukhus under bevakning och rädslan att man ska föda ett barn som inte klarar sig måste vara förödande.
SOm tur var stannade bäbisen kvar i magen efter många om och men, och kom 4 veckor för tidigt istället. Lille Alex klarade sig fin-fint och blev en välskapt och underbar liten kille!

Tillbaka till drömmen:
Jag låg på BB. Värkarka höll på för fullt. Jag skrek: NEEEEJ! Jag orkar inte!! Jag vill inte!
Jag minns hur jag kände. Det var hemskt. Jag kände att jag inte ville längre, men såklart så fortsatte dom att "tvinga" mej.
Jag vaknade upp innan jag hann föda.
Min tanka då var: ÅH TUR!! :-) (Än är jag inte redo...)

En annan dröm jag haft har jag varit helt förberedd. Jag blir igångsatt, och har fått min epidural. Helt fantastiskt. Halv-kände värkarna, men det kändes kontrollerat. (Precis som förlossningen med Kelly.)
Även denna gång vaknar jag upp före förlossning.

Jag hoppas såklart att min 3:e förlossning ska bli som Kellys, snarare än Kevins.
Nu får jag ju (förhoppningsvis) föda tidigare, och bäbisen kommer inte att hinna komma upp i Kevins storlek.
Jag blir (förhoppningsvis) igångsatt, och jag hinner få epidural (ett måste!!).
Min drömförlossning med andra ord.
Jag hoppas innerligt att det ska bli så. För jag är skräckslagen.
Jag har aldrig känt såhär tidigare, förmodligen pga att Kevins födelse var H E M S K !! *ryser*
Jag är annars en sån som tänker; Det ordnar sig!
Trots att den var hemsk, så går ändå den känslan förbi en; man förtränger helt enkelt, för snart igen tyckte vi att det var dax för nummer 3 ;-)
Jag skulle självklart göra om Kevins förlossning, bara för att få se han nyfödda ansikte och knubbiga kropp igen. Se att våran lilla son andades och var välskapt.
När man väl får bäbisen på magen, och bäbisen gör sina första skrikljud, finns det INGET I VÄRLDEN som klår den känslan, den endorfin-kicken, den kärleken!!
Det är en sån U N D E R B A R känsla, att det finns inte ord som kan beskriva den.

Nu på Förlossningsakuten och risk förlossningar var det flera som inte kunde få barn, utan fick göra provrörsbefruktning, och många av dem fick göra det flera gånger. Det måste verkligen vara skitjobbigt för dem som inte kan få barn. Typ den värsta väntan och längtan som finns!
Vi får skatta oss lyckliga att vi kan planera att nästa månad ska jag bli gravid, det har nästan gått för lätt. Ingen väntan eller frustration.
Jag och Micke har alltid, sen vi träffades, varit "överrens" om att vi inte kan få barn. Det är en känsla som jag fick redan som liten, och han säger likadant. Nu var det ju, som tur var, inte så...!!! :-) Men....
Kanske är det därför, att vi känner att vi vill ha många barn; för det är verkligen ett mirakel när man väl får sitt barn !? Kanske.... Har aldrig tänkt på det så förr.

Tillbaka till programmet.
Det är det enda programm jag kan sitta och böla till under HELA programtiden! Det bara sprutar tårar *griiiiiiiin*
Det är så jäkla känsloladdat, och det är som att man upplever allt på nytt, dessutom flera gånger under samma program ;-) hihihi
Programmet är nu slut, och jag är forfarande övertygad om att barn är livet!
Helt underbart !!