Konsekvenser

Imorse vaknade lillskorven 6:50 !!!
Jag säger då det! Jäkla busunge!
Jag somnade nog närmare 1:30, så 5 h och 20 minuter fick jag sova!! jihoo.
Bara att stiga upp och se glad ut.

Jag tror ganska säkert på att mitt beteende som förälder gör att barnen anpassar sig efter det.
Alltså, jag menar, om jag hela tiden blir förskräckt då barnen ramlar, så blir dom rädda utav det, snarare än att smällen gjorde ont. Jag gynnar ett negativt beteende.
Samma sak med sömnen.
Men Kelly var vi stenhårda. Isäng klockan 20:00. Första nätterna körde vi 5-minuters metoden (kanske en lindrigare variant...vi lyssnade mer på grinet tror jag...om hon blev desperat gick vi in och la henne igen), och det funkade skitbra. Hon lärde sig somna själv, och har än i dag inga problem med det.
Om hon vaknade 6-7 tiden la vi bara ner hon igen och sa "sscchhhh", så förstod hon att det fortfarande var natt. HOn har i princip vaknat 8-9 tiden i hela sitt liv, ja, hittills iallafall. Jag tror att det är viktigt att barnen får lära sig att somna in själva, att varva ner helt enkelt, utan förälderns hjälp.

Problemet är att vi inte har varit lika hårda med Kevin.
Kevin har nåt som gör att jag inte kan behandla han på samma sätt. Det har lett till att han har dålig sömn och är jätte trött på dagtid.
Han var en bäbis som aldrig sa ett knyst. Han grinade aldrig, inte ens då han var hungrig. Hunger visade han genom att flaxa med armarna.
Direkt han har grinat till har vi gått dit och tagit upp han, för då han väl har grinat har det kännts som att det varit något speciellt, även om det kanske inte varit det. Kelly hade kolik första månaden, så hennes grin var man som van vid, men man hörde ju om det var ett desperat eller fjant-grin...
På kevin är det väl egentligen fjant-grin hela tiden, men vårat beteende, alltså att vi har gått dit direkt och "tyckt synd om han" har lett till att han vill fjant-grina hela tiden nu, för att bli upp-plockad och ompysslad.
Så, nu måste jag nog ändra beteendet.

Det brukar gå fort att ändra ett beteende, för barn gör det som funkar, och när en sak inte längre funkar, ja då provar dom nåt nytt.
Så är det med oss vuxna också; vi gör det som funkar!
Om det funkar för en människa att äta en chips-påse varje kväll utan konsekvenser, ja då fortsätter den människan att göra det.
En annan människa går upp i vikt, mår dåligt, får dåligt humör eller liknande, så beteendet med att äta chips-påsen funkar ju inte, eftersom konsekvenserna blir desto värre.

SÅ, hädanefter måste jag lyssna noga om det är trött-grin, desperat-grin, tycka-synd-om-mej-grin eller vad det nu är. Nu är det skärpning grabben! :-)

Det är ju såklart jobbigt för lillkillen också att behöva gnälla sådär för att få uppmärksamhet. OM jag inte minns fel så gjorde vi precis tvärtom med Kelly. Då hon grinade ingorerade vi hon. Efter en stund slutade hon fjant-grina och sa något positivt som "titta" eller "vovve" eller gjorde nåt för att testa om hon fick uppmärksamhet nu då, och DÅ fick hon det, så länge hon var positiv. Och se där,....Hon har alltid varit en glad flicka! Så jag tror stenhårt på metoden....
Men sen är det ju olika på barn och barn...Men det är en annan femma.
Beteendet bestämmer ändå konsekvenserna på nåt sätt.